Möbelsnickaren

Fram till i november 1878, då kvarteret härjades av en omfattande eldsvåda, som förstörde eller skadade nästan hela bebyggelsen, låg här i nordväst ett boningshus i korsvirke och en uthuslänga i skiftesverk, tillhöriga förre stadsmätaren Måns Persson.

 Husen lades i aska. I början av året därpå såldes tomten till husmannen Hans Maltesson, som troligen uppförde det nuvarande tegelhuset omkring 1880.

Efter att Hans Maltesson avlidit 1909, blev sonen Nils Hansson, som varit cigarrmakare, ägare och efter hans död 1925, systrarna Elna och Bengta Cedergren. Senast vid slutet av 1920-talet hade ett mindre gårdshus tillkommit och 1933 gavs bygglov för en veranda vid boningshusets gårdssida. Elna Cedergren, som varit bankvaktmästare, dog 1957 och systern Bengta, som varit tobaksarbeterska, 1962. Fastigheten stannade sedan i släktingars ägo till 1972, varefter andra ägare följt.

Ett troligen på denna tomt i norr – som förr hörde samman med granntomten i söder vid gatan där – beläget och av tunnbindaren Ola Olsson bebott hus brann ned vid en omfattande eldsvåda i kvarteret 1878. Det förefaller som om något nytt hus sedan inte uppfördes förrän vid slutet av 1880-talet.

Fastigheten friköptes från Kronan 1888 och en hyresgäst flyttade in 1889. Sistnämnda år blev toffelmakaren Anders Bondesson ny ägare och flyttade in året därpå.

Anders Bondesson dog så 1922, varefter fastigheten förblivit i de efterkommandes ägo. År 1937 blev möbelsnickaren Henning B. Andersson ensam ägare. – Senast under 1920-talet uppfördes gårdsbyggnader på tomten.

Denna nordöstra hörntomt utgör merparten av en förr större tomt, som ägandemässigt hörde samman med granntomten i söder.

På en av dessa tomter, mest troligt på den norra, låg vid tiden för en omfattande eldsvåda i kvarteret 1878 husmannen Hans Maltessons hus, en boningslänga i korsvirke och en uthuslänga, tydligen i skiftesverk. Båda byggnaderna brann ned; de var de byggnader inom kvarteret, som låg närmast platsen där elden uppstod, tunnbindaren Ola Anderssons hus på andra sidan Ströbergsgatan.

Fastigheten, liksom granntomten i söder, såldes året efter branden av Hans Maltesson, som flyttade till kvarterets nordvästra hörn, till landstingsmannen Hans Andersson i Hernestad och förefaller sedan ha förblivit obebyggd under drygt 25 år.

År 1905 köpte snickaren Martin Håkansson de båda tomterna. Samma år erhöll han lov att på den norra tomten få uppföra dels ett boningshus, dels en snickeriverkstadsbyggnad, båda i tegel och en våning höga samt sedermera om- och tillbyggda. För insättande av två större fönster i verkstadsbyggnadens norra gavel mot gatan erhölls lov 1911, liksom för uppförande av en skorstensförsedd mindre tegelbyggnad strax sydöst om verkstadsbyggnaden. Vid mitten av 1910-talet omnämns rörelsen som snickerifabrik.

nVid nämnda gavel kan ha inrättats den affärslokal, i vilken det åtminstone längre fram såldes kemikalier; från första hälften av 1930-talet benämndes Martin Håkansson kemikaliehandlare. – Han dog 1953.

År 1934 blev sonen Artur Håkanson och hans hustru nya ägare av de båda tomterna. Vid någon tidpunkt ca 1930-40 bebyggdes den tidigare öppna ytan mellan boningshuset och ekonomibyggnaden med vad som omkring 1940 benämns utställningslokal. I denna byggnadsdel fanns vid mitten av årtiondet och fram till omkring 1960 ”Slöjdboden”. I den tidigare kemikalieaffärslokalen drev åtminstone vid mitten av 1950-talet fotografen Rosenqvist Åhus Ateljé o. Fotoaffär. – År 1978 köpte Artur Håkansons son Bertil Håkanson den ifrågavarande tomten.

Beträffande byggnation i övrigt för fabriksrörelsen, se under Tomt nr 8.

Denna tomt i sydöst hörde förr samman med granntomten i norr. Vid tiden för omfattande eldsvådor 1878 och 1897, inom kvarteret respektive längs Sjögatan, var den uppenbarligen obebyggd.

År 1905 blev snickaren Martin Håkansson ägare av båda tomterna. Såsom framgår under Tomt nr 3, lät han omgående bebygga den norra av dem med ett boningshus och en verkstadsbyggnad, omnämnd vid mitten av 1910-talet som snickerifabrik. År 1923 erhöll fabrikören Håkansson lov att uppföra en snickerifabrik på den hittills obebyggda södra tomten. Det var fråga om en tvåvåningsbyggnad med källare i söder, en tvåvåningsbyggnad i mitten och en envåningsbyggnad i norr. Därefter var det 1929 dags för nya byggnadsarbeten. Endast nedanvåningen i det mellersta partiet synes ha behållits. Ett nytt tvåvåningshus i cementblock uppfördes vid gatan i söder och en envåningsbyggnad av magasinskaraktär, försedd med en mindre utbyggnad, i norr. Benämningen möbelfabrik används nu.

År 1934 blev Martin Håkanssons son Artur Håkanson och hans hustru nya ägare av de båda tomterna och rörelsen. Av firmans brevpapper framgår nu, att ”Artur Håkansons Möbelfabrik”, etablerad 1896, tillverkade möbler, möbelstommar och inredningar. För uppförande av ett ångpannerum vid fabrikens nordvästra del erhölls sedan bygglov 1937.

Ännu en gång skulle det brinna i kvarteret. I februari 1940 kom elden lös i fabrikens ovanvåning. Byggnaden fick avsevärda skador och en hel del färdiga möbler, avsedda bl.a. för den nya rådhusbyggnaden i Kristianstad, förstördes. Året därpå gavs lov för om- och tillbyggnad.

År 1957 upphörde fastigheten att vara i familjen Håkansons ägo. Den ägdes sedan 1961-69 av AB Ställmans Snickerifabrik, som 1962 sökte lov dels att bygga om, dels att uppföra en stor snickerifabrik i kvarteret mittemot, tvärs över Ströbergsgatan, en nybyggnation, som dock inte kom till stånd.

År 1973 köpte slöjdläraren Anders Green fastigheten och erhöll året därpå lov för omändring till bostad av byggnaden vid Sjögatan. Resten av fabriken revs.

Denna del, belägen vid Färgerigatan i väster och tidigare en av tre separata tomter, var vid en omfattande brand inom kvarteret 1878 bebyggd med barnmorskan, änkefru Anna Christina Djerfs hus.

Norra delen. Det brann inte ned men blev skadat därigenom, att det åtminstone till viss del blev rivet för att elden skulle kunna hejdas. Det förefaller mest troligt att det kunde repareras.

Ännu en gång drabbades änkefru Djerf av eldens härjning, denna gång vid en stor eldsvåda, som i oktober 1897 ödelade åtskilliga hus längs Sjögatan. Fastän det inte låg direkt vid denna gata, brann boningshuset ändå ned. Det var uppfört i korsvirke och skiftesverk, vilket skulle kunna tyda på att det inte var nyuppfört efter den förra branden. En uthusbyggnad vid tomtens nordöstra hörn i korsvirke och brädor klarade sig däremot.

År 1898 fick änkefru Djerf bygglov för uppförande av ett nytt boningshus i tegel, med ingångsdörr och fyra fönster i gatufasaden. Hon dog sedan 1900.

Ny ägare blev förre bansnickaren Per Westerlund och efter honom förre arrendatorn Per Olsson 1904. Den sistnämnde dog 1927, varefter änkan och sedan hennes dödsbo var ägare fram till 1952. Efter olika ägare därefter blev ingenjören Carl Pergård ny ägare 1963. Han inköpte också de angränsande tomterna i söder och öster, varefter alla tre sedan lades samman 1968 till tomt nr 9. Carl Pergård drev antikvitetshandel i huset, kallat ”Persagården”. – År 1969 gavs lov för flyttning av ingångsdörren vid gatan; här isattes nu ett fönster.

Ny ägare blev 1972 överstelöjtnanten Hugo Mauritzson.

Södra delen. Denna del var tidigare hörntomt vid Färgerigatan – Sjögatan. Vid tiden för en omfattande brand 1878 i kvarteret bodde här snickaren Jöns Winberg. Hans hus brann inte ned men drabbades ändå därigenom, att åtminstone takstolen över verkstaden revs ned som ett led i hejdandet av elden. Det förefaller som om huset kunde repareras.

Snickaren Winberg friköpte fastigheten från Kronan 1886 och sålde den samma år till urmakaren August Nilsson Sjögren. Det blev sedan denne, som drabbades vid en stor eldsvåda längs Sjögatan 1897. Hans båda byggnader, ett boningshus i korsvirke, tegel och råsten och en verkstadslänga i korsvirke, belägna längs de båda gatorna, blev förstörda.

Ett par veckor efter branden fick urmakaren Sjögren bygglov för ett boningshus på tomtens sydvästra del. Han ändrade sig emellertid, sökte och fick bygglov för ett boningshus på hörntomten tvärs över Färgerigatan i stället.

– Den avbrända tomten har sedan förblivit obebyggd.

År 1897 köptes tomten av fabrikören Carl Åström, bosatt och verksam mittemot vid andra sidan Sjögatan. Den ägdes efter hans död av olika personer fram till 1964, då den förvärvades av ingenjören Carl Pergård på granntomten i norr. Sammanläggning skedde sedan 1968 med granntomterna till en ny tomt.

Östra delen. Denna del utgjorde tidigare en egen tomt, troligen obebyggd vid en stor eldsvåda i kvarteret 1878 och obebyggd vid en omfattande brand längs Sjögatan 1897. Den hade tidigare hört samman med granntomten i norr men friköptes 1882 från Kronan av fabrikören Carl Åström, varefter den haft samma ägare som granntomten i väster. År 1968 lades den samman med två granntomter till en ny tomt.

Såväl denna del som hörntomten väster därom tjänade som trädgård för fabrikören Åström. Vid obekant tidpunkt men senast på 1920-talet uppfördes en paviljongliknande byggnad i trä.

Denna tomt, tidigare en del av en större tomt inom kvarterets sydöstra del, är i dag trädgård till boningshuset på den intill belägna tomt nr 11.

På tomten låg tidigare dels en utbyggnad vid boningshusets gårdssida, inrymmande bakugn, dels en uthusbyggnad för hästar och vagnar längs norra tomtgränsen, tydligen tillkommen under 1900-talets första årtionde. Utbyggnaden förefaller ha funnits kvar ännu vid 1950-talets början medan uthuslängan var borta vid denna tid. – Sedan omkring 1870 har tomten haft samma ägare som granntomten i söder med boningshuset.

Denna tomt har sedan gammalt varit en egen tomt, omfattande så gott som endast platsen för boningshuset här.

Den friköptes från Kronan 1869 av stadsdragaren Måns Jönsson Åman, som bodde här vid en omfattande eldsvåda inom kvarteret 1878. Hans hus var uppenbarligen det enda i kvarteret, som inte drabbades av elden vid detta tillfälle.

År 1890 förvärvades tomten av järnvägskontrollören Nils Ohlsson. Hans hus, som vid tiden för en omfattande brand längs Sjögatan 1897 förefaller ha varit bebott av en hyresgäst, förstördes. Det var uppfört i korsvirke.

Ny ägare 1899 blev bagaremästaren Nils Rignell, som samma år erhöll lov att i tegel uppföra ett boningshus, ritat av byggmästaren Ola Jacobsson. Vid norra sidan fanns på granntomten i norr en utbyggnad i en våning, innehållande bl.a. bakugn. Fr.o.m. början av 1930-talet ägdes fastigheten av Nils Rignells fyra söner, av vilka tre var verksamma inom bagerirörelsen till omkring 1950. En av dessa var David Rignell, som kallades ”Fimpa-David” och som var ett av byns original. Brödernas dödsbon var sedan ägare fram till 1977, då ingenjören Lennart Lindquist med hustru blev nya ägare. År 1982 övergick fastigheten till sonen Jonas Lindquist.