Historia

Tivoli-Teatern. Det tog sin tid med aktieteckning och ritningar, men den 1 september 1906 kunde Kristianstads Teateraktiebolag inviga den pampiga Tivoli-Teatern.

Den var ritad i snirklad jugendstil av Stockholmsoperans och Oscarsteaterns arkitekt Axel Anderberg, som bland sina många förtjänster även hade den att vara född i Kristianstad. Kommunen medverkade till bygget genom att gratis upplåta Tivoliholmen. Som motprestation för tomtupplåtelsen fick kommunen använda utrymmet under restaurangterassen mot Helgeån som förvaringsplats för Tivoliparkens soffor vintertid.

Vid invigningen kunde publiken känna sig hemma i salongen som höll stilen från gamla teatern med avantscener, parkett och två rader. Konstnären Nils Asplunds romantiskt-mytologiska plafondmålning väckte stor förtjusning. När man vände blicken uppåt kunde man nämligen bland muser, änglar och amoriner spana in en mycket populär kristianstadsbos välkända drag. Nils Asplund, som var framstående porträttmålare, hade funnit en tacksam modell i vinhandlaren Oscar Pettersson som placerat in denne punchepokens solvargsleende lebeman som den komiska masken i teatersymboliken.

Synnerligen vacker

Den nya teatern fick god press. Dagen före invigningen skrev Länstidningens chefredaktör Magnus Myrström bland annat: ”I allmänhet torde kunna fällas det omdömet om vår nya teater att den såväl utvändigt som invändigt är synnerligen vacker, en verklig heder för samhället och en prydnad för vårt vackra Tivoli”. I Kristianstadsbladet beskrevs interiören så här: ”Salongen gör ett elegant intryck. Väggarna är hållna i rött, allt annat i grönt och guld”. Takmålningen tyckte Bladet dock inte om. ”Dessa alldagliga motiv” ansåg man inte vittna om ”någon livligare inspiration”. Mot invigningsprogrammet, Shakespeares En midsommarnattsdröm, framförd av Julia Håkanssons sällskap, var recensenterna kyligt reserverade. Bladet klagade dessutom på dålig akustik samt påpekade att ”något som ingalunda bidrog till stämningens höjande var det matos som under hela aftonen fyllde såväl salong som korridor”. Matoset kom från Teaterrestaurangens kök, där man förberedde invigningsbanketten. Med denna var redaktör Myrström lindrigt sagt missbelåten: ”En sådan festsupé till och hr källarmästaren är förlorad”. 

Invigningsprologen

I den rådman Dahl författade invigningsprologen förklarade sig midsommarnattens Puck redo ”att dessa tiljor viga / åt framtid som skall stiga / med rosor sitt hår”. Det var ju vacker tänkt, och att Kristianstads Teaters framtid inte blev enbart rosenströdd bör rimligtvis inte rådman Dahl lastas för. Teaterbolaget gick en bekymmersam framtid tillmötes. 1925 var det till och med så illa ställt att en av fordringsägarna begärde exekutiv försäljning av teaterbyggnaden. Tack vare kommunalt ingripande och välvilligt tillmötesgående av bankerna lyckades man dock undvika den hotande konkursen. 

Teaterintresset hade minskat i takt med det ökande intresset för filmen, och för att möta den utvecklingen nödgades man under 20- och 30-talet hyra ut teatersalongen som biograf (Teaterbiografen), I längden gick det inte att klara finanserna utan kommunalt stöd. Staden engagerade sig mer och mer i teaterbolaget för att slutligen helt överta det ekonomiska ansvaret.

Efter närmare 60 år

Då teatern byggdes hade man till förfång för publikens trivsel och bekvämlighet snålat betänkligt med utrymmet till foajé och garderob. Trängseln i korridorgarderoben var en ständig källa till förtret, och den dragiga, kusligt otrivsamma förstuga, som skulle föreställa foajé, var svårt deprimerande. Dessa besvärande brister blev avhjälpta först efter närmare sextio år vid en större ombyggnad 1963 med mycket välbehövlig make up av de vid det laget hårt nerslitna lokalerna. I källarplanet inreddes en rymlig och lättillgänglig garderob, dimensionerad för 700 personer. Det kunde ju anses betryggande, med tanke på att salongen inte hade mer än 454 platser. Foajéproblemet löste man genom att bygga för entréfasaden med en halvmåneformad ”glasveranda” ritad av stadsarkitekt Robert Larsson. Enbart välgörande för Andersbergs jugendarkitektur var kanske inte det arrangemanget, men man fick på så sätt vad man så länge saknat, en ombonad och trivsam foajé på 200 kvadratmeter. 645.000 kr kostade teaterns ombyggnad och renovering , en summa som kan jämföras med att hela teaterbygget 1906 gick löst på 200.000 kr. Teaterbolagets hurtfriskt pådrivande VD, rektor Eric Öhman, hade all anledning att känna sig belåten med sitt verk. Vad som tidigare varit trångt, trist och nerslitet hade blivit rymligt, trivsamt och fräscht. 

Andens väckande

Den 28 januari 1964 var dagen inne för den festliga återinvigningen av Riksteaterns flotta uppsättning av Teaterbåten på programmet. Stadens egen charmanta primadonna, Gaby Stenberg-Koch, läste – klädd i svart mot klarröd ridå – Alf Henrikssons välgörande frasfria prolog, medan strålkastarljuset i olika färger spelade omkring henne. Hon slutade med att kommendera fram två paraduniformerade militärmusiker som med flaggbehängda fanfartrumpeter förkunnade att saken var klar.

Prologförfattaren gjorde det välbetänkta påpekandet att nu gällde det ”bara att anden väcks” för att konsten åter skulle ”blomstra som 1906”. Den väckningen ser kristianstadsborna fortfarande förhoppningsfullt fram emot. 

Källa: Thorsten Andersson och Gunnar Lindbom

  • Meddela fel på sidan

    Har du någon annan fråga till kommunen skickar du in den här.

    * Obligatoriskt om du vill få svar

    Det du skickar till kommunen blir allmän handling.