Elimination

Förstoppning, diarré och svårigheter att tömma urinblåsan är vanliga problem i livets slutskede. Smärta och oro kan vara symtom på förstoppning och fylld urinblåsa. Regelbundna observationer av patientens tarm- och urinproduktion ska därför alltid göras. Patienter i livets slutskede kan också drabbas av urin- och tarminkontinens.

Förstoppning är det vanligaste mag-tarmproblemet för svårt sjuka patienter och kan ge kraftiga obehag såsom andningsproblem, känsla av hjälplöshet och panik. Förstoppning kan orsakas av läkemedel (framför allt opiater) eller bero på immobilisering. Utebliven avföring kan också vara ett symtom på tarmvred (ileus) hos patienter med maligna intraabdominala tillstånd. Under livets sista dagar, när patienten kanske inte längre kan eller orkar kommunicera kan förstoppning orsaka motorisk oro.

Vid misstanke om förstoppning hos en patient med svårigheter att kommunicera verbalt kan en varsam palpation per rektum göras för att känna efter tecken på avföringsklumpar. De sista dagarna i livet kan rektal tillförsel av laxermedel som stolpiller, klysma eller lavemang användas vid symtom på förstoppning. Även mjuk magmassage kan prövas. Alla åtgärder under de sista dagarna i livet ska utföras skonsamt och bara i syfte att patienten ska må så bra som möjligt.

Diarré är inte ett lika vanligt symtom men som kan vara mycket plågsamt för patienten med risk för smärtsam anal sårighet och ge upphov till social dysfunktion. Diarré kan bero på obehandlad förstoppning, infektion, läkemedelsbiverkning eller sena strålbiverkningar. Vid diarré är syftet med omvårdnaden att hålla patienten ren och torr och vädra bort dålig lukt så att närstående kan vara kvar i rummet. Under de sista dagarna kan det vara bra att bädda med engångsdraglakan och inkontinensskydd i sängen som samlar upp eventuell urin och avföring och som lätt kan tas bort utan att besvära patienten.

I livets slutskede minskar vanligen urinproduktionen och ibland upphör den helt. Detta är helt normalt eftersom njurarnas produktion avtar hos den döende. Detta är viktigt att berätta för närstående.

Precis som vid förstoppning (som i sig kan orsaka urinretention) kan patienten uttrycka obehag såsom oro, förvirring och grimaser vid problem från urinblåsan. Det är då viktigt att försiktigt palpera urinblåsan eller använda en bladder-scan för att mäta mängden urin i blåsan. Har patienten feber och illaluktande urin kan antibiotika sättas in om patienten fortfarande skulle kunna svälja tabletter. Om patienten inte kan tömma blåsan kan kateter sättas in för att minska obehaget av trycket från en full blåsa. Om kateter måste sättas är det dock inte alltid nödvändigt att låta den sitta kvar, detta måste bedömas i varje enskilt fall. Vid urininkontinens kan en kvarliggande kateter vara en lösning. I annat fall handlar det om att hålla patienten ren, torr och luktfri. Återigen gäller regeln om patientens värdighet och högsta möjliga välbefinnande.