(O)lika minnen som vi bär på

Jag kliver ut ur bilen, känner en klump i magen tynga ner min lilla kropp. Mitt huvud slokar och hänger neråt. Jag vill sjunka genom marken, försvinna.

Jag fortsätter mot dörren in till skolhuset och kan känna deras blickar bränna genom jackan och borra hål i min hud. Jag sväljer hårt och fortsätter framåt. Inne i klassrummet är det stökigt och läraren har ännu inte dykt upp. Jag känner lukten av trä och nyvässade pennor. Jag biter ihop hårt, så hårt att det börjar smaka järn och blod i munnen. Jag drar handen mot det släta skrivbordet och sätter mig ner.

Jag hör de andra sitta och viska och skratta bakom mig. Jag drar mina små darrande fingrar genom de sträva hårstråna och sneglar försiktigt bak. Jag ler lite och får dömande blickar som svar.

Klumpen växer och stryper alla luftrör. Jag får inte luft och mina smutsgröna ögon sköljs rent av tårar. Kan jag inte få vara en av dem, vad gör jag för fel?

Jag bläddrade bland tidningarna som låg framplockade. Mina föräldrar satt i den röda långa soffan och kollade ner i sina telefoner. Vi var alla nervösa. Jag satte mig bredvid dem i soffan och frågade ännu en gång när de skulle ta emot oss.

Jag hade varit där tre gånger innan. Under dessa tre gånger hade jag fått göra massa tester men också fått prata med sammanlagt sju olika människor som arbetar på mellanvården. Jag fastnade med blicken på familjen framför oss som vid ett avlångt bord spelade Yatzy, men blev snabbt avbruten av att mitt namn ropades upp. Det var min läkare.

Jag och mina föräldrar följer efter henne in i ett mindre rum med en soffa och en fåtölj. Vi sätter oss i soffan och läkaren sätter sig mittemot i fåtöljen. Mellan oss finns ett bord med papper, mina papper.

Läkaren kollar upp på oss och berättar att mina tester varit väldigt intressanta och annorlunda, att testerna visat att jag har ADHD. Jag lutar mig tillbaka av lättnad. Äntligen kan jag få den hjälp jag behövt.

Jag och mina kompisar hade bildat en egen liten klack som vi kallade Vittskövle Fuckups. Vi hade fixat flaggor och banderoller och en trumma. Innan matchen så hade alla gått in i fyrverkeriskåpet där vi tog några smällare och dom smällde vi när vi gick från min kompis, som riktiga ultras kände vi oss. Och istället för bengaler hade vi mjöl som vi kastade i luften och vi hade hittat på ramsor vi sjöng under matchen som en riktig klack. Vi kände oss jätte-coola. Det man har sett på tv, det har vi upplevt själva med en egen liten klack.

Det mäktigaste tyckte vi var när spelarna som vi hade som förebilder gick och applåderade mot oss. Den känslan.

Veckan innan var jag och kolla på Malmö och spelarna gjorde samma sak. Och nu, ett litet bondelag som bara lokala klubbar kände igen, men för oss var dom världens största stjärnor.

Min känsla var en doft av järn, det öste regn men ändå stod vi och sjöng våra ramsor och jag var nervös men när vi stod där var det bara frihet. Bara jag och mina kompisar kan förstå denna känsla.

Bara vi och gubbarna som varit i Vittskövle hela livet vet vad Vittskövle betyder för oss. En klubb som ligger mitt inne i skogen, det är en känsla som man inte kan beskriva.

Jag har två underbara vänner som bor i Näsby. Vi bodde på samma gård innan jag flyttade, nästan i 14 hela år. Jag brukade vara hemma hos dem ofta, det var som mitt andra trygga hem. Deras mamma ansåg mig som en dotter och jag ansåg henne som en mamma och det kändes tryggt att ha någon mer som brydde sig om mig. Hon var beroende av att städa, hon städar 2-3 gånger om dagen, och när jag gick in genom dörren kände jag en lukt av renhet, det luktade blommor överallt. Huset såg rent ut dygnet runt och allt stod på platsen det var menat och stå på, inte en enda millimeter fel.

De har en massa med småsyskon. Mellanbrodern sitter ofta med vänner och spelar och skrattar, hans skratt ekar genom huset och yngsta lillebror vill vara med. Sen har vi deras yngsta syrra, du hör henne ofta gråta för att hon inte får godis men annars hör du henne garva och springa. Och när du går in till köket luktar det en massa med god mat.

Deras mamma brukade springa efter oss med tofflor runt huset för att vi råka smutsa ner, och ibland örfila mig på skoj om jag inte diskade efter mig. Och inte ens två sekunder efter så sitter alla vi i familjen och garvar åt att hon örfila mig. Och nu, efter nio år av vänskap, är jag fortfarande hos dem så ofta jag bara kan, minst en gång i veckan och allt är fortfarande som vanligt.

Vi var tvungna att lämna vårt hemland. Talibaner dödade min mamma och de tog två av mina systrar och nu vet vi inte vart de är. Vi bestämde att lämna landet. Vi skulle dra till Iran men poliserna skickade oss tillbaka till hemlandet. Vi bestämde oss för att försöka igen och denna gången så klarade vi oss.

Vi var tvungna att stanna i Iran, efter två månader så bestämde vi att dra mot Turkiet. På väg till Turkiet så blev vi jagade av iranska poliser, de sköt mot oss, det var många familjer i bilen, många blev skadade. När poliserna sköt mot oss, det var så nära att det skulle träffa min panna, men de sköt mot hjulet och bilen ramlade från berget. Det var mörkt och jag tappade bort min bror och min pappa, men vi klarade oss.

Vi fortsatte så från Turkiet till Grekland till Danmark, från Danmark till Sverige. Äntligen vi var framme men jag tänkte vart kan min bror och min pappa vara? Vi hittade min bror igenom Facebook men min pappa hade åkt tillbaka till hemlandet för han trodde att vi blev skickade tillbaka.

Efter ett år så tog socialen min lillasyster och mina andra bröder, förutom min storasyster för hon var över 18. Tills nu så vet vi inte vart min lillasyster är, hon känner inte igen oss så mycket men jag träffar mina andra syskon. Vi har bott här i sju år och vi har inte fått uppehållstillstånd.

Jag var trött och vi hade precis haft matte. Jag tänkte kolla på Youtube. Det var en online-lektion vi hade haft och det var en väldigt lång och jobbig dag. Jag gick in på Youtube och jag såg nyheterna om att en svart man hade blivit dödad. I den stunden kände jag mig väldigt ledsen och arg. Det var som att min bror hade dött.

Jag visste inte hur jag skulle reagera, jag kunde inte tro att det var så här vissa folk såg ner på oss. Det kändes som att jag var mindre värd i den stunden när jag hade kollat klart på klippet. Jag hade hört rasistiska saker mot mig och på nyheterna mot andra svarta personer. Men det här var på en helt annan nivå.

De dödade han bara för att han var svart. Jag tänkte på det hela dagen, jag kunde inte plugga. Jag blev traumatiserad, det kändes som en mardröm men jag insåg att det var på riktigt.