Under Kristianstad kommuns första Kulturyra – för, med och av barn och unga fylldes delar av Kristianstad med färg, glädje och kreativitet. Självklart var Kulturhuset Barbacka en del av programmet!

I Foajén kunde besökare se utställningen "Fredsfåglar", ett konstprojekt skapat av Barbackas besökare, en påminnelse om hur viktigt det är att drömma, mötas och hoppas på fred. På YTOR, längs husfasaden, visades "Alla Barn", en utställning med 6 artiklar från barnkonventionen – viktiga grejer för alla! I Galleriet visades Ateljé Stures vårutställning med konst gjord av unga deltagare i vår konstkurs.

På Kristianstads teater visade Barbackas två danskompanier föreställningen RÖSTERNA I MITT HUVUD vid två tillfällen, en gång på eftermiddagen och en gång på kvällen. På scen såg vi två danskompanier, alla med olika erfarenheter – och alla lika talangfulla. Dansarna är mellan 12 och 20 år, och de bär föreställningen med både mod och uttryckskraft.

"RÖSTERNA I MITT HUVUD" är en dansföreställning om de röster som talar till oss – inom oss. Det kan vara röster som säger att vi inte duger, att vi borde rätta oss i ledet, eller som ger oss ångest. Men det är också röster som hjälper oss att vara en bra kompis, känna oss starka och vackra, Dansarna har fått koppla ihop rösterna med känslor, och de känslorna har blivit uttryck i föreställningen – i titlar på nummer och som en röd tråd genom allt, berättade Therese Vilhelmsson som är ansvarig danspedagog.

På Kulturhuset Barbackas egen scen stod teaterelever från årskurs 8-9 och gymnasiet. Det var två helt olika typer av teaterföreställningar. Årskurs 8-9 bjöd på sketcher om minst sagt excentriska grannar i föreställningen Aldrig igen lägenhetshem som visades två gånger under Kulturyra. Gymnasiegruppen framförde Och så levde de lyckliga, en sagosatir i ett rosa disneyskimmer som avslutade Barbackas programpunkter i huset i Kulturyra.

Föreställningarna har gemensamt att de vågar skämta om vår samtid. De totalt 27 unga skådespelarna bjuder med glädje, och lite självdistans, in publiken in till skratt men också till reflektion. Sa Lotta Copcutt, teaterpedagog.