Ända till år 1775 hade Helgeån sitt utlopp från Yngsjö sjö innanför sanddynerna till Åhus, en mil norr om Yngsjö. Nämnda år bröt sig emellertid ån ett nytt utlopp genom den s. k. Yngsjö Grop till Östersjön, varigenom vattenståndet kring Kristianstad sjönk omkring en meter, vilket hade till följd att förut ständigt översvämmade marker kunde användas till betesmark och delvis odlas till åker. Den starka fästningen Kristianstad miste sitt förnämsta försvarsmedel, det omgivande vattnet, och lades för den skull definitivt ned. Under de följande 150 åren slammades emellertid Helgeån allt mer igen, odlingarna övergåvos och betestiden blev kortare och kortare. På 1880-talet blev all mark, om ej under tiden invallats, så gott som obrukbar. Dåvarande statens lantbruksingenjör E W Ewe anställde då regelmässiga vattenståndsmätningar, varigenom konstaterades, att medelvatten ståndet årligen steg med i medeltal en centimeter. Efter Ewe overtogos dessa mätningar av staden Kristianstads myndigheter.
År 1917 hade tillståndet förvärrats till den grad, säkerligen jämväl på grund av ändrade meteorologiska förhållanden, att vattnet i november månad t. o. m. överspolade järnvägsbanken utmed Hammarsjön samt den invallade Råbelövskanalen. Det var först efter spåntning och anbringande av sandsäckar som situationen kunde bemästras och torrlagda Nosaby-Hammarsjö förskonas för katastrofen att fyllas med vatten. I Kristianstad översvämmades alla lågt liggande partier, såsom hela kreaturstorget och tivoliområdet. Nästa högvattenperiod inträffade 1927 och 1928. Under mellantiden hade emellertid samtliga vallar förstärkts och påbyggts, varigenom staden Kristianstad förskon-ades från större skada genom översvämning. För landsbygden var emellertid situationen densamma. Det var tydligt att åtgärder måste vid tagas som satte effektivt stopp för dåvarande olidliga tillstånd. Initiativtagaren härtill var landshövdingen Johan Nilsson, som i mars månad 1928 kallade intresserade till sammanträde dels i Kristianstad, dels i Växjö. Att sammanträde utlystes jämväl i Växjö berodde på den då rådande uppfattningen, att översvämningarna hade sammanhang med ökad avrinning från Helgeåns nederbördsområde i Småland, orsakad av utdikningar därstädes, samt att man genom uppdämning av inom nederbördsområdet befintliga sjöar vid kritiska tillfällen skulle kunna minska avrinningen. Kostnaderna härför skulle emellertid bliva alltför stora för att projektet skulle kunna realiseras. Genom förmedling av landshövding Nilsson beviljade riksdagen 50 000 kronor till bekostande av behövliga undersökningar och beslöts det i sammanhang härmed, att landshövdingeämbetet i Kristianstad skulle handhava alla härtill hörande ärenden, att uppdraget att upprätta förslag till Helgeåns uppmuddring mellan Torsebro och Östersjön skulle lämnas åt A.-B. Vattenbyggnadsbyrån i Stockholm samt att behövliga uppmätningar och värderingar skulle verkställas av lantbruksingenjören i länet. Det bör här anmärkas att genom enklare förfaranden det beviljade understödet av 50.000 kronor ej behövde anlitas till mer än ungefär två tredjedelar och återstoden kunde återlämnas till statsverket.
A.-B. Vattenbyggnadsbyrån avgav sitt förslag till åreglering år 1933 förordande alternativet II, vilket jämväl kommit till utförande, dock med de ändringar, som under arbetets gång och med vattendomstolens och lantbruksstyrelsens godkännande funnits lämpliga. Sedan sökande till företaget anmält sig till sådant antal, att på dem kommande båtnadsvärden översteg 50 % av på samtliga sakägare belöpande, förordnades lantbruksingenjören i länet att verkställa syneförrättning enligt vattenlagen, vilken avslutades år 1936 och vann laga kraft, varvid företagets beteckning bestämdes till ”Nedre Helgeåns regleringsföretag av år 1936”.
Vid sammanträde med styrelsen för företaget den 5 sept. 1938 meddelade ordföranden, landshövding Nilsson, att Söderbygdens Vattendomstol i underdånig skrivelse till Konungen den 14 april 1938 hemställt om medgivande till företagets utförande trots att den beräknade kostnaden betydligt över steg båtnaden samt på grund av företagets stora betydelse föreslagit beviljandet till detsamma av ett extra statsanslag av 400.000 kronor. Det var vattenrättsdomaren greve Hugo Hamilton som på detta sätt visade sitt stora in-tresse för företagets utförande, och arbetsstyrelsens beslut blev att hos Kungl. Maj:t göra underdånig ansökan om beviljandet av nämnda anslag utöver de bidrag, som i vanliga fall utgå. Sedan denna hemställan blivit tillstyrkt av alla hörda myndigheter blev den föremål för Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen, vilken proposition tillstyrktes av jordbruksutskottet och vann riksdagens bifall.
Sedan företagets utförande utbjudits på entreprenad antogs det av A.-B. Kasper Höglund i Stockholm avgivna anbudet slutande på 1.160.000 kronor. Kontrakt med firman undertecknades av parterna den 1 mars 1940 sedan kontraktet med staten angående samma sak för styrelsens räkning undertecknats av dess ordförande landshövding Nilsson med borgen av Kristianstads stad jämte godsägare Gilbert Kennedy å Råbelöv och konsul Gunnar Laveson i Kristianstad. Det under hela arbetstiden använda mudderverket, som uppbyggdes i Vinnöån invid Karpalund och var försett med råoljemotor, var färdigt att sättas i bruk i juli månad 1940. Det av entreprenören tillgängliga lagret av råolja räckte till utförandet av samtliga muddringsarbeten inom Araslövssjön och dess tillopp. Det utbrutna världskriget förhindrade inköp av ytterligare råolja, varför råolje-motorn avmonterades och ersattes med lokomobil, eldad med kol och ved. I brist på bränsle omändrades i augusti 1941 mudderverket från ångdrift till elektrisk drift, varmed arbetet bedrevs så länge muddring erfordrades.
Den 7 augusti 1940 fastställde länsstyrelsen i Kristian-stad ”Stadgar för Nedre Helgeåns regleringsföretag av år 1936”. Enligt dessa skall företagets styrelse bestå av tretton medlemmar, som väljas på allmänt sammanträde med del-tagarna i företaget för femårsperioder. Medlemmar i styrelsen till och med år 1941 voro
Landshövding Johan Nilsson, Kristianstad, ordförande,
Godsägare Gilbert Kennedy, vice ordförande,
Lantbrukaren Knut Olsson, Torseke,
Nämndemannen Martin Olsson, Håslöv,
Lantbrukaren Jöns O1sson, Hammartorp,
Lantbrukaren Sven Olsson, Rinkaby,
Lantbrukaren Erik Larsson, Horna,
Folkskolläraren N. E. Erwe, Yngsjö,
Lantbrukaren Håkan Månsson, Hovby,
Direktören Torsten Nilsson, Svanevik,
Lantbrukaren John Nilsson, Lillö Kungsgård,
Greve Ebbe Hamtilton, Wrangelsberg, och
Drätseldirektören Hugo Håkanson, Kristianstad, skattmästare.
Vid allmänna sammanträdet den 7 april 1942 återvaldes för femårsperioden 1942-1946 samtliga de förutvarande styrelsemedlemmarna. Vid allmänna sammanträdet den 13 april 1945 valdes till ledamot i styrelsen lantbrukaren Folke Månsson, Linda Gård, sedan folkskolläraren N. E. Erwe avlidit.
Vid allmänna sammanträdet den 17 april 1946 valdes till ledamot och vice ordförande i styrelse kapten Douglas Kennedy efter framlidne godsägaren Gilbert Kennedy.
Vid allmänna sammanträdet den 19 april 1947 återvaldes för femårsperioden 1947-1951 arbetsstyrelsen med den för ändring att i stället för lantbrukaren John Nilsson å Lillö Kungsgård, som avgått som medlem av styrelsen, valdes nämndemannen Per Nilsson i Härnestad.
Enligt bestämmelserna i stadgarna för företaget skall vid allmänt sammanträde med delägarna väljas två revisorer för granskning av styrelsens förvaltning. Därjämte har årligen valts två ersättare för dessa. Som ordinarie revisorer hava fungerat
Friherre Otto Palmstierna, Kristianstad,
Agronom A. Andersson, Kristianstad,
Drätseldirektör A. Nilsson, Kristianstad, och
Sekreterare .H. Henriksson, Kristianstad.
Som styrelsens arbetsutskott har under arbetstiden fungerat dess ordförande, vice ordförande och sekreterare samt på grund av beslut vid allmänna sammanträdet den 21 april 1943 jämväl dess skattmästare.
För de förändringar i den ursprungliga, vid syneförrättningen fastställda arbetsplanen, som på tillskyndan av arbetsstyrelsen tillkommit, redogöres här nedan i den ordningsföljd som de vunnit vederbörande myndigheters fastställelse.
Ändringen av arbetsplanen beträffande muddingen kring Kavrö (Flötön).
Vid sammanträde den 27 december 1939 beslöt arbetsstyrelsen att underhandlingar skulle inledas med entreprenören angående sådan ändring av arbetsplanen, att muddringen i Kavröströmmen skulle förläggas uteslutande i högra ågrenen, varigenom vissa besparingar i arbete och kostnader borde vinnas. Vid sammanträde med styrelsen den 3 februari 1940 uppdrogs det åt A.-B. Vattenbyggnadsbyrån att upprätta plan härtill. Resultatet förelåg i början av år 1941 och innebar muddring uteslutande i högra åfåran jämte vissa förstärkningar av Kavröbron. Enligt meddelande från entreprenören i mars 1941 godkände denne för sin del ändringsförslaget varigenom entreprenadsumman minskades med 22 000 kronor. Vattendomstolens utslag föll den 16 juni 1941, enligt vilket högra ågrenen skulle hava den för sträckan Hammarsjöns Köpingeån gällande normalsektionen och vänstra ågrenen uppmuddras till -1,5 meters djup under C-planet samt givas en bottenbredd av 8 meter. Enligt beslut den 23 oktober 1941 hade lantbruksstyrelsen intet att invända mot vattendomstolens laga kraftvunna utslag.
Avlysandet av farleden Härnestads kanal- Åhus.
På ansökan av dels vägstyrelsen i Villands vägdistrikt, dels styrelsen för Nedre Helgeåns regleringsföretag av år 1936 förordnade Kungl. Maj:t den 21 aug. 1942 att allmänna farleden i Helgeå mellan åns nuvarande huvudfåra vid Härnestads kanals västra ändpunkt och Åhus skulle vara avlyst under förutsättning, att farled Kristianstad-Östersjön genom Yngsjösjön och Gropahålet anordnas och vidmakthålles i sådant skick, att densamma kan befaras av mindre farkoster utan mast. Avlysningen skulle medföra en besparing i muddringskostnad av 31.750 kronor.
Ändring av arbetsplan avseende höjning av bottenläget i ån från Hammarjöns utlopp till Yngsjö landsvägsbro från läget -4,5 meter till -3,0 meter.
Vid muddring nedom Kavrö bro år 1942 visade det sig, att sprickbildningar uppstodo å ömse sidor om och parallellt med den uppmuddrade kanalen och att vid försök att fortsätta muddringen under -3,0 metersdjupet följde ras och förskjutningar av slänterna. Det ansågs därför rådligt att tillsvidare inskränka muddringen till -3,0 meter vilken åtgärd gillades av företagets styrelse, som jämlikt beslut vid sammanträde den 14 november 1942 uppdrogs åt A.-B. Vattenbyggnadsbyrån att verkställa utredning i vad mån denna höjning av bottennivån skulle inverka på blivande vattenstånd. Denna utredning förelåg färdig den 4 februari 1943 och resulterade i att vid en medelvattenföring i Helge-ån av 50 m3/sek från Köpingeåns inflöde till Yngsjö bro samt 45 m3/sek uppströms Köpingeåns inflöde, höjningen skulle utmynna däri, att medelvattenståndet i Hammarsjön skulle ställa sig 11 c/m högre än det ursprungligen beräknade samt utspetsas till 7 c/m i Araslövssjön, till ± 0,0 vid Torsebro samt till ± 0,0 vid Yngsjö bro.
För att kunna konstatera vad de redan utförda mudd-ringsarbetena inverkat på vattenstånden i Hammarsjön i-gångsattes redan år 1942 regelbundna vattenståndsobser-vationer, dels å en pegel i Hammarsjön vid Kristianstads pumpstation (Pynten), vidare sedan gammalt i Helgeån vid Kristianstads vattenverk. År 1945 den 31 oktober voro muddringsarbetena mellan Hammarsjön utlopp och Yngsjö bro avslutade. Under år 1945 fortsattes de sedan år 1942 pågående vattenståndsobservationerna och bearbetades materialet så, att sekreteraren den 15 februari 1946 kunde till Söderbygdens vattendomstol överlämna sitt därpå grundade betänkande. Av detta framgick, att den båtnad man avsett att uppnå genom regleringsföretaget genom muddringen till höjden -3 meter nåtts. Vattendomstolen meddelade sin dom den 16 juli 1946 vari den fann hinder mot den begärda jämkningen icke ur allmän eller enskild synpunkt föreligga, vilken dom vann laga kraft.
Ändring av planen för muddring genom Yngsjösjön.
Vid förslagets upprättande till uppmuddring av ån drogs kanalen i rak riktning genom sjön från Egeside till Yngsjö bro. På grund av det höga vattenståndet kunde denna linje ej noggrant undersökas. Det visade sig emellertid, att bottnen i denna sträckning bestod av hård morän, som ej kunde bortschaktas med mudderverk. Åvattnet hade emellertid sökt sig väg utmed högra sjökanten, där moränen låg så djup, att muddring till erforderligt djup kunde ske utan att verket kom i beröring med moränen. Därtill var denna åfåra så bred, att sjökanten ej berördes av muddringen. Från entreprenadfirman hade hemställts om sådan ändring av arbetsplanen, att muddringen genom Yngsjösjön kunde få ske i denna högra åfåra och icke i rak riktning från Egeside rågång till Yngsjö landsvägsbro. Arbetsutskottet hade i anledning härav verkställt undersökning, som utvisade, att genom ändringen muddringen skulle underlättas. Vid sam-manträdet den 12 oktober 1943 beslöt arbetsstyrelsen, att ansökan om den begärda ändringen i arbetsplanen skulle ingivas till Kungl. Lantbruksstyrelsen och uppdrogs åt sekreteraren att upprätta därför erforderliga handlingar. Detta resulterade i att lantbruksstyrelsen, på vilken det ankom, den 12 april 1944 meddelade sitt medgivande till den föreslagna ändringen av arbetsplanen.
Utbyggandet av hamnarmar i Östersjön.
Det är märkligt att tänka sig att den i Yngsjö bosatta fiskarbefolkningen blott för en mansålder sedan räknade omkring 350 man mot 35 år 1947. Orsakerna till denna katastrofala minskning voro flerahanda. Det vill tyckas som om den på 1930-talet så vanliga avstängningen av åmynningen medelst av sanddrift bildade bankar förut uppträtt mindre ofta, vilket möjligen kunnat bero på att den förut jämna avrinningen ur Helgeån blivit mera oregelbunden på grund av åns alltjämt fortskridande igenväxande. Den minskade vattenhastigheten skulle alltså inbjudit till större frekvens av bankbildning. Förr bedrevs med framgång verkligt havsfiske medelst vrakbåtar, av vilka på sin tid ett tjugotal voro i Yngsjöfiskares ägo. “Yngsjö grop” vilket är Helgeåns namn nedom landsvägsbron, var då en välkommen tillflykt jämväl för främmande fiskare, skyddad som den är för alla stormar, och ovanligt var ej att ett trettiotal vrakbåtar från olika orter lågo förankrade i gropen. I och med införandet av motordrivna fiskebåtar kunde de endast segeldrivna icke upptaga konkurrensen. Att vid hemkomsten från fisket finna inloppet av nybildade sandbankar, över vilka de tunga motorbåtarna och vrakbåtarna ej kunde dragas, och nödgas på öppna sjön rida ut hårdväder, eller att, väl inkomna i ån, hindras många dagar i sträck av mynningsbankarna att åter begiva sig på fiske, visade sig vara ruinerande för båtägarna. Dessa måste övergå till fiske endast utmed kusten från lätta s. k. blekingsekor, vilka i nödfall kunde kränga över sandbankarna eller dragas upp på stranden på lämpligt ställe Fisket, förr en huvudnäring för Yngsjöborna, blev nu en binäring.
Det är tydligt att ryktet om en blivande uppmuddring av Helgeån skulle väcka Yngsjöfiskarnas intresse och redan vid ett sammanträde med interimstyrelsen den 22 februari 1934 framfördes fiskarnas önskan att arbetet måtte utföras enligt det alternativ, som medförde utbyggandet av de s. k. sandfångarna i åmynningen. Vid den syneförrättning enligt vattenlagen, vilken avslutades år 1936, vann också detta önskemål beaktande, i det att A.-B. Vattenbyggnadsbyråns alternativa förslag II, som innefattade anläggandet av ovannämnda sandfångare, fastställdes som plan för arbetets utförande.
Det av A.-B. Vattenbyggnadsbyrån utarbetade förslaget till sandfångare blev med tiden utsatt för en allt strängare kritik och kom, vilket man bör vara tacksam för, aldrig till utförande. På begäran av företagets styrelse avgav slutligen Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnbyrå ett den 1 november 1946 daterat föreslag till sandfångare m. m., vilket vann allmänt gillande. Såsom varande en ändring av den ursprungliga arbetsplanen, gjordes hos Söderbygdens vattendomstol med samtidigt översändande av hamnbyråns förslag genast ansökan om rätt till dylik ändring. Genom dom den 17 mars 1947 bifölls denna ansökan, vilken dom vann laga kraft.
Som initiativtagare till och befrämjare av dessa hamnarmars tillkomst och nu lyckligen avslutade utbyggnad böra här nämnas Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, landshövding Johan Nilsson, chefen för A.-B. Kasper Höglund direktör Bertil Skjöldebrand och fiskaren Edvin Jakobsson i Nyehus, vars grundliga kännedom av farvattnet och strömningarna utmed kusten varit företaget till stort gagn.
Sedan arbetet nu anmälts till avsyning har redogörelse för ekonomin upprättats och underdånig framställning till Konungen inlämnats:
A v s k r i f t.
Till Konungen.
Till utförande av Nedre Helgeåns regleringsföretag av år 1936 i Fjälkestad, Nosaby, Gustaf Adolfs, Rinkaby, Åhus, Vittskövle, Everöds, Köpinge, Norra Åsums, Skep-parslövs, Önnestads och Färlövs socknar av Kristianstads län har dels 1939 års lagtima riksdag anvisat ett reservationsanslag av 400.000 kronor, dels Kungl. Maj:t genom beslut den 26 januari 1940 beviljat ett bidrag utan återbetalningsskyldighet från statens avdikningsanslag av 368.190 kronor och dels Kungl. Lantbruksstyrelsen genom beslut den 28 februari 1946 anvisat ett lån från statens avdikningslånefond med 237.040 kronor. När arbetsplanen fast-ställdes av Kungl. Maj:t den 26 januari 1940, beräknades kostnaderna för företagets utförande till 1.280.000 kronor, varav 1.238.400 kronor utgjorde den del, vartill statsunderstöd utgick. När Kungl. Lantbruk styrelsen år 1946 bevil-jade lån från statens avdikningslånefond till företagets utförande, beräknades låntagarnas andel i dessa kostnader till 797.243 kronor 58 öre.
När arbetsplanen för företaget fastställdes, beräknades kostnaderna för företagets utförande, som nyss nämnts, till 1.280.000 kronor. Av detta belopp utgjorde 120.000 kronor den beräknade kostnaden for utförande av sandfångare vid Yngsjö i Åhus socken och resterande belopp 1.160.000 kronor den beräknade kostnaderna för muddringar, ersättningar för intrång, administration m. m.
Arbetena för företagets utförande undantagandes sandfångarna vid Yngsjö äro numera slutförda, och har även Kungl. Lantbruksstyrelsen i skrivelse den 6 maj 1949 till ordföranden i företagets arbetsstyrelse meddelat, att Kungl. Styrelsen godkänt företaget till den del, vartill statsunderstöd från statens avdikningsanslag och lån från statens avdikningslånefond beviljats.
Beträffande sandfångarna vid Yngsjö befanns vid arbetenas utförande, att dessa ej borde utföras å sätt som ursprungligen tänkts, utan att de i stället borde utföras med betydligt ökad längd och med ändrad konstruktion, så att en fiskehamn kunde anläggas i Helgeåns mynning vid Yngsjö. På grund härav utarbetade Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hamnbyrå nytt förslag till sandfångare m. m. i november 1946. Enligt detta förslag beräknades kostna-derna för sandfångarna till 385.000 kronor.
Arbetena med utförandet av sandfångarna enligt Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag har pågått under senare år. Enligt bifogade sammanställning från A.-B. Kasper Höglund hava dessa hittills dragit en kostnad av 472.060: 38 + 23.600:- + 49.900:- = 545.560 kronor 38 öre men beräknades enligt samma sammanställning komma att slutligt kosta omkring 620.000 kronor, d. v. s. 235.000 kronor mera än som beräknats och 1/2 miljon mera än vid förslagets fastställande föreslagna sandfångarna. Orsaken till kostnadsökningen på 235.000 kronor torde till största delen få tillskrivas väsentliga sättningar i grunden, varigenom stenåtgången i sandfångarna blivit dubbelt så stor som den beräknade.
Enligt bifogade sammandrag över företagets räkenskaper för tiden till den 10 oktober 1949 slutade dessa då på ett be lopp av 1.299.297 kronor 26 öre. Av detta belopp utgjorde 41.835 kronor 38 öre företagets skulder i bank m. m. Företaget häftar emellertid även i andra skulder. Enligt vidfogade tablå över skulder och tillgångar den 10/10 1949 är företaget sålunda skyldigt till vissa markägare utbetala 10.300 kronor i ersättning för skador uppkomna i samband med företagets utförande. Dessutom häftar företaget i skuld till A.-B. Kasper Höglund med 23.600:- + 4.900:- = 73.500 kronor. Sammanlagda skulderna den 10/10 1949 utgöra alltså 125.635 kronor 38 öre.
För företagets slutförande kräves emellertid ytterligare medel. Enligt tablån bil. 3 jämförd med sammanställningen bil. 1 beräknas dessa ytterligare medel till 99.605:- - 49.900:- + 24.734:62 = 74.439 kronor 62 öre, vartill emellertid komma kostnader för räntor, administration m. m. 32.629 kronor 22 öre. De ytterligare erforderliga medlen beräknas sålunda till 107.068 kronor 84 öre. Företagets skulder vid slutförandet kunna alltså beräknas till 125.635:38 + 107.068:84 = 232.704 kronor 22 öre. Företagets tillgångar äro f. n. 49.704 kronor 22 öre. Bristen vid arbetenas slut skulle alltså utgöra 183.000 kronor.
Då de ökade kostnaderna för företagets utförande uppkommit genom det ändrade utförandet av sandfångarna vid Yngsjö i samband med anläggande av fiskehamn där, och då det icke anses skäligt, att sakägarna i torrläggningsföretaget skola gälda dessa kostnader, få undertecknade, arbetsstyrelse för företaget, härmed i underdånighet anhålla, att till företagets utförande måtte anvisas ytterligare 183.000 kronor så som bidrag av statsmedel.
Kristianstad den 12 november 1949.
Underdånigst
Nedre Helgeåns regleringsföretag av år 1936.
JOH. NILSSON.
/ Hugo Håkansson
Kristianstads Läns Tidnings tr. 1949.
495450