Konstfibrer

Regenatfiber

Regenatfibrer tillverkas genom att molekylerna som finns i cellulosa bryts ner och ombildas, regenereras, med hjälp av kemikalier. De får då en ny molekylstruktur som lämpar sig för textilfiberframställning. Den vanligaste cellulosafibern är viskos. Utgångsmaterialet vid framställning av viskosfibrer är oftast pappersmassa. Miljöproblemen med viskostillverkning är därför delvis desamma som vid pappersframställning.

Vid omvandlingen från cellulosamassa till viskosfibrer används stora mängder koldisulfid. En del av koldisulfiden kan återvinnas men det går inte att undvika stora försurande svavelutsläpp till luft från anläggningarna. Dessutom används zinksalter och andra kemikalier som medför att stora förorenade vattenmängder skapas i viskosprocessen. Viskosfibrer kan vara  dubbelt klorblekta. Först klorbleks råvaran (pappersmassan), till sist bleks även den färdiga viskosfibern för att avlägsna föroreningar från viskosprocessen.

Lyocell kallas en annan regenatfiber med mindre miljöpåverkan. Den framställs genom en modern lösningsmedelsprocess med en tensid, aminoxid, som påverkande ämne. Denna process är helt svavelfri och återvinningen av lösningsmedlet är hög. Energiåtgången är också lägre än vid traditionell viskostillverkning.

Syntetfiber

Syntetfibrer skapas på rent kemisk väg och är en slags plast. Mest använd är polyester. Polyamid (nylon) och akryl är tillsammans ungefär lika stora som polyester. Syntetfibrerna används ofta i olika blandningar för att få så bra funktion som möjligt. Idag skräddarsys syntetfibrer för sitt speciella användningsområde, och syntet är den vanligaste fibern i allt från underkläder till ytterplagg.

Alla syntetfibrer tillverkas av olja som förädlas i flera steg. Sedan råvarorna renats, sätts de samman så att det bildas långa molekylkedjor, så kallade polymerer. När polymererna ska bli fibrer pressas en smälta av polymererna genom ett munstycke, ungefär som när man gör köttfärs med en köttkvarn. Strängarna som kommer ut ur munstycket sträcks till långa trådar som sedan tvinnas till ett garn ihop med flera andra trådar. Idag kan man tillverka så tunna fibrer att ungefär 100 stycken ingår i en enda tunn tråd. Fibrerna är vanliga i fritidsjackor och regnplagg som ”andas”. Tyvärr kräver dessa mikrofibrer ovanligt mycket kemikalier vid både vävning och färgning.
Akrylfibrer går inte att framställa lika enkelt som polyester eller polyamid. De måste sträckas till trådar med hjälp av lösningsmedel och kemikalier. Eftersom detta medför utsläpp av lösningsmedel till luft och av kemikalier till vatten är akryl sämre för miljön än polyester och polyamid.

Råvarorna till polymeren är ofta mycket giftiga och flera är cancerframkallande. Energiåtgången är stor under tillverkningen. Användning av återvunnet plastmaterial förekommer för polyester och är ett sätt att minska resursanvändningen och sänker energiåtgången.

Syntetfibrerna är slitstarka och färgerna påverkas mindre solljus och tvätt än på andra fibrer. Fleece är en beskrivning av en syntetfibers utseende och känsla.