Ekologiska grunder

Utrymme

En art behöver ett visst utrymme och en viss miljö för att kunna existera. För de allra flesta arter känner vi inte till tillräckligt för att kunna precisera deras utrymmeskrav. Därför bör biotoper där arten finns idag av försiktighetsskäl inte förstöras eller minskas. Vilket utrymme en djurart behöver beror på flera faktorer. Olika arter behöver olika stort utrymme. Allt från ganska lite till flera kvadratkilometer. 
 
För att en livskraftig population ska kunna överleva måste andra individer av samma art finnas tillräckligt nära så att genutbyte kan ske. Om inget utbyte av gener kan ske utarmas populationen till slut p.g.a. inavel. Dessutom klarar en art sig sämre om variationen i genmaterialet blir mindre genom att arten får svårare att klara eventuella förändringar i miljön.

Ju mer specialiserad en art är desto mer känslig är den för förändringar i sin livsmiljö. Gemensamt för de flesta arter som idag lever på gränsen till försvinnande är att de är starkt specialiserade till vissa miljöer.
En annan aspekt på vilket utrymme olika arter kräver är vilken livsmiljö som är begränsande med tanke på livscykel och årstid. Havsvandrande öring är ett exempel på detta, då fisken går upp i vattendrag på hösten för att leka men lever i havet resten av året. Den biotop som krävs under reproduktionesperioden är i detta fall, som oftast, begränsande. Områden för födosök och områden för övervintring kan var begränsande i andra fall.

Storskaliga miljöförändringar

Miljöförändringar i stor skala förändrar livsmiljön för väldigt många arter. Ett par exempel på detta är övergödning och försurning. De allra flesta av de hotade kärlväxterna är anpassade till låg näringsnivå. När näringsmängden ökar p.g.a. av gödsling och kvävenedfall får de svårare att konkurrera med mer näringsälskande arter som t.ex. bredbladiga gräs. I Kristianstads kommun är problemen med försurning än så länge små. Områden med urbergsgrund i bl.a. kommunens norra spets är till viss mån försurade. Vid en regional jämförelse är dock problemen med övergödning och försurning mindre i Kristianstads kommun än i exempelvis västra Skåne. Det ger bättre möjligheter att här bevara de värden som finns än i övriga delar av regionen.

Biotopfragmentering

Antag att det finns ett homogent skogsområde som är ca 1 x 1 mil stort. Inom området finns det en hotad art som lever på gränsen av vad den tål utrymmesmässigt. Om man drar en väg rakt igenom hela området med argumentet att det bara förbrukar några få procent av områdets yta bedrar man sig. Vad man har gjort är att man har skapat två områden som är ca 0,5 x 1 mil stora, vilket i förlängningen innebär att man utrotar den hänsynskrävande arten från området. Vägen blir i detta fallet en s.k. spridningsbarriär och området blir utsatt för en biotopfragmentering.

Ädellövskog är en av de biotoper i kommunen som är viktiga att värna om. 

För revirhävdande arter ger ett visst område endast ge utrymme för ett visst antal individer av arten. Minskas områdenas areal finns inte längre utrymme för tillräckligt många individer för att upprätthålla populationen. En art som drabbats av detta är mindre hackspett.
Det är viktigt att likvärdiga biotoper ligger så pass nära varandra att de kan fungera som länkar i en kedja som möjliggör spridning mellan de olika områdena.

Småbiotoper

Småbiotoper är ofta väldigt intressanta ur ekologisk synvinkel. Ofta fungerar de som refuger i annars monotona landskapstyper, åtminstone för arter som inte kräver stora sammanhängande områden. Typiska exempel på småbiotoper är märgelgravar, åkerholmar, sankpartier, stengärdsgårdar, m.m. Sådana miljöer utgör reträttplatser för övervintrande insekter och fungerar som provianterings-, skydds- och boplatser för däggdjur, fåglar, groddjur och kräldjur. I vissa fall kan dessa småbiotoper var själva nyckeln till vissa arters överlevnad.

Åkerholmar är biotopskyddade enligt miljöbalken.

Problemet med småbiotoperna är att arterna har mycket svårt att sprida sig. För det första är det risk att arten kan dö ut p.g.a. genetisk utarmning och för det andra kan inte en livskraftig population sprida sig. För djurarter med begränsad rörlighet (t.ex. sniglar) innebär åkern en hundraprocentig spridningsbarriär. Åkerholmar och vissa andra småbiotoper i jordbrukslandskapet är numera skyddade enligt miljöbalken.

Spridningskorridorer

ör att minska dessa problem kan man anlägga eller bevara befintliga s.k. spridningskorridorer, d.v.s. sammanhängande "naturliga" områden som binder samman småbiotoperna. En spridningskorridor kan t.ex. vara en stengärdsgård, en bäck med en odlingsfri zon eller en läplantering. De odlingfria zonerna erbjuder dessutom möjligheter för allmänheten att ta sig fram i kulturlandskapet och reducering av näringsämnen till bäcken. Olika arter kräver olika egenskaper hos spridningskorridorerna.

Trädridåer längs vattendrag är viktiga ur flera aspekter. De bildar spridningskorridorer och ger skydd åt odlingslandskapets djur. De är också viktiga för det biologiska livet i vattendraget, då träden minskar solinstrålningen.

Ekotoner

Gränszoner, eller ekotoner som det kallas, är viktiga element i landskapet. Ett bra exempel på en småskalig ekoton är ett skogsbryn som utgör gränsen mellan en skog och exempelvis en betesmark. I denna gränszon förekommer det djur och växter som både hör hemma i skogen och på betesmarken, gränszonen blir därmed betydligt mer artrik än de omgivande markerna. En annan viktig gränszon är den mellan land och vatten. Stränderna har dels oftast en hög produktion, dels speciella naturtyper anpassade till vattenregimen på den aktuella platsen.
Den nordöstra kanten av Linderödsåsen är ett exempel på en mer storskalig ekoton, själva åsen består till största delen av skog och nedanför åsen börjar ett jordbrukslandskap.